När livet stannar

Ibland stannar livet upp. När jag skrev mitt senaste inlägg var jag helt slut efter att ha jobbat intensivt i över sjutton timmar i sträck. En kulmen på en arbete som pågått länge. Den bedrift vi lyckades med då är en av de största och viktigaste prestationerna i mitt yrkesverksamma liv och jag sörjer nästan lite för att det är klart. Det är tomt.
Dagen efter åt jag lunch med min mamma när hennes mobil plötsligt ringde och jag såg hur hon blev askgrå i ansiktet när hon lyssnar på personen i andra änden. Det var polisen som berättade att hennes man varit med om en bilolycka och var på väg till akuten i ambulans. Med i bilen var även vår hund. Efter att ha ringt runt till syskonen slängde vi oss alla i bilen och åkte till sjukhuset. En ängel måste ha varit med i bilden för både min styvpappa och hunden är ok. Blåslagna, omtumlade men vid liv utan allvarligare skador trots att bilen mest är skrot.

Så den här veckan har mest präglats av lättnad och en enorm trötthet. I natt kom A äntligen hem efter att hjälpt en kompis flytta till Schweiz. Jag behöver ha honom nära, nära just nu.