När jag var femton träffade jag min första pojkvän och jag var så kär, så förälskad att hela min tillvaro bestod av honom. Vi bodde i USA och jag var så blyg och rädd av mig och sen började sagan. Jag blev tillsammans med skolans snyggaste kille och en ny värld öppnade sig, precis som i en dålig tonårsfilm. Jag blev "någon". Någon som dög. Ett år med himlastormande känslor och planer för ett helt liv. Oändliga kyssar och hjärtan som slog så snabbt att det kändes som man inte kunde andas. Tårar och nattsvart förtvivlan när det gick mot sitt slut.
Detta var för tjugo år sedan och jag är så lycklig med A som är min stora kärlek. Ändå slog hjärtat lite fortare och magen kröp ihop en aning när jag hittade min första kärlek på Facebook idag. Det är väldigt skönt att inte vara tonåring igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja vad vore livet utan kärleken? :) Fast som du är jag väldigt glad över att mitt letande är slut och att jag funnit mannen i mitt liv.
SvaraRadera